En av möjligheterna som Holmberg skriver om är att man kan vara någon helt annan än den man är om man vill. Kan man verkligen det? Jag tror, och hoppas, att det finns en gnutta av en själv i sin avatar, fast man är en panda, varg eller utter. Kanske Second Life även är stället där man (psykiskt) kan vara just den man är, utan samhällets tryck och förväntningar?
Det är flera universitet och bibliotek som har verksamhet i Second Life. Detta förstår jag, t.ex. föreläsningar i distansstudier går lätt(are) att ordna i virtuella världen. Det krväs inte bilar, bussar eller tåg. De kanske oöverkomliga kraven ligget mera inom tekniken. Det måste finnas en viss teknisk färdighet för att kunna ta del av föreläsningen. Och en föreläsning sittandes hemma i soffan i pyjamas med bärbara i famnen, ja vem klagar. Då kan det fysiska jag vara som jag behagar, och samtidigt kan min avatar ställa frågorna som kanske skulle bli ofrågade på en fysisk föreläsning.
Vad gör då biblioteken och bibliotekarier i SL? Förutom erbjuder tjänster och stöd åt studeranden. Man träffar andra bibliotekarier runt hela världen. Något som i praktiken inte skulle vara möjligt i den fysiska världen. Man kan byta idéer, erfarenheter och information med andra, höra föreläsningar, delta i bokdiskussioner etc. Detta skulle inte vara lätt att göra i andra sociala medier. Så här får nog SL ett poäng. Problemet med SL är endast att det kräver tid, att lära sig och att besöka.
Jag tycker att SL säkert är mycket användbart för bibliotek och bibliotekarier, speciellt i ett informationsutbytande syfte. Själv har jag varit i SL en gång, och har inte haft brottom att besöka den världen på nytt. Kanske i framtiden, vem vet.
