Seckers artikel

I artikeln Case Study 5:Libraries and Facebook av Jane Secker presenteras hur bibliotek/bibliotekarier skulle kunna använda sig av Facebook. Artikeln väckte några tankar. Facebook i sig börjar vara så känt att det är onödigt att presentera det desto mera, vilket jag inte tänker göra.

Facebook som verktyg för bibliotek och bibliotekarier tycker jag kan fungera hur bra som helst. Den negativa bilden som ett onödigt tidsfördriv som inte hör till biblioteken tycker jag bottnar sig på missuppfattningar. Som det nämns i artikeln fick Facebook mycket publicitet under sommaren 2007, dels för att människor använde det på jobbet för att spela olika spel via applikationer, chatta med kompisar etc. Detta har säkert påverkat människors fördomar gentemot Facebook. Därför ser man Facebook som något som inte kan fungera för bibliotek. Men Facebook är ju vad man gör det till. Inte måste man fylla sina sidor med applikationer och dansande smileys och lysande julgranar. Man kan lika väl bygga upp en stilig och saklig sida, som sedan fungerar som bibliotekets informationsdisk på Facebook. De flesta (alla) bibliotek har även hemsidor, och inte kritiserar någon dem inte. Facebook sidan är gratis, behöver sällan uppdateras (om man inte vill göra det oftare) och kan i bästa fall få flera besökare/kontakter.

Artikeln tar även upp det mycket omdiskuterade ”privata” livet på Facebook. En av deltagarna i fallstudien tycker att det är jobbigt att alla vet vad man gör och när. Men man kan begränsa sina inlägg även på Facebook. Man måste inte skriva ut information om var man är (Jonas is på toaletten) och vad man gör (Jonas is…). Väljer man att göra det så får man skylla sig själv. Och man kan även ändra på sina inställningar så att endast valda personer kan komma åt den information man lägger ut. Det kända kinesiska ordspråket: “Keep your friends close, and your enemies closer” har redan fått en web 2.0 tolkning: ”Keep your friends close, and your enemies on limited profile”

Facebook är nog värt ett forsök. Det blir ju vad man gör det till.

Rikhardsgatan på Faceboook

Som exempel för ett bibliotek i sociala nätverk valde jag Rikhardsgatans bibliotek, eftersom jag råkar vara medlem i just denna grupp på facebook.
Bibliotekets facebook sida innehåller lite information om biblioteket, som adress, hemsida, en kort presentation. Utöver detta finns en lista för kommande evenemang, en medlemslista, diskussionsforum (0 inlägg), gästbok (6 inlägg), fotografier (20 st.), videoklipp (1) och upplagda länkar (8 st.). Gruppen är öppen för alla, och har idag (24.2.) 115 medlemmar. Om man kollar på talen för denna grupp, 0, 6, 20, 1, 8, 115, så kan man ganska snabbt dra slutsatsen att gruppen är relativt liten. Det har uppskattats att Facbook har 160 miljoner medlemmar (Wikipedia) med flera tusentals grupper, från mera till mindre seriösa. Att få in 115 medlemmar, av vilka en del är egen personal kan väl inte i så fall ses som succé. Vad är då problemet? Rikhardsgatan har mera besökare än 115, det är säkert, men varför bara 115 medlemmar i facebook gruppen?

Via facebook informerar biblioteket om aktuella händelser. Oftast kommer informationen, inbjudan, en till två gånger per månad. Det finns ingen som officiellt ansvarar för bibliotekets facebooksida, utan det sköts vid sidan om andra arbetsuppgifter, men eftersom det inte kräver så mycket tid så behövs ju ingen officiell facebookare. Ifall man skull ha en person som ansvarade officiellt för bibliotekets tillvaro i sociala nätverk skulle skert gruppen ha mera aktivitet än nu, och samtidigt skulle säkert biblioteket finnas i flera andra sociala nätverk. Nyttan skulle säkert vara större än vad den är nu.