Seckers artikel

I artikeln Case Study 5:Libraries and Facebook av Jane Secker presenteras hur bibliotek/bibliotekarier skulle kunna använda sig av Facebook. Artikeln väckte några tankar. Facebook i sig börjar vara så känt att det är onödigt att presentera det desto mera, vilket jag inte tänker göra.

Facebook som verktyg för bibliotek och bibliotekarier tycker jag kan fungera hur bra som helst. Den negativa bilden som ett onödigt tidsfördriv som inte hör till biblioteken tycker jag bottnar sig på missuppfattningar. Som det nämns i artikeln fick Facebook mycket publicitet under sommaren 2007, dels för att människor använde det på jobbet för att spela olika spel via applikationer, chatta med kompisar etc. Detta har säkert påverkat människors fördomar gentemot Facebook. Därför ser man Facebook som något som inte kan fungera för bibliotek. Men Facebook är ju vad man gör det till. Inte måste man fylla sina sidor med applikationer och dansande smileys och lysande julgranar. Man kan lika väl bygga upp en stilig och saklig sida, som sedan fungerar som bibliotekets informationsdisk på Facebook. De flesta (alla) bibliotek har även hemsidor, och inte kritiserar någon dem inte. Facebook sidan är gratis, behöver sällan uppdateras (om man inte vill göra det oftare) och kan i bästa fall få flera besökare/kontakter.

Artikeln tar även upp det mycket omdiskuterade ”privata” livet på Facebook. En av deltagarna i fallstudien tycker att det är jobbigt att alla vet vad man gör och när. Men man kan begränsa sina inlägg även på Facebook. Man måste inte skriva ut information om var man är (Jonas is på toaletten) och vad man gör (Jonas is…). Väljer man att göra det så får man skylla sig själv. Och man kan även ändra på sina inställningar så att endast valda personer kan komma åt den information man lägger ut. Det kända kinesiska ordspråket: “Keep your friends close, and your enemies closer” har redan fått en web 2.0 tolkning: ”Keep your friends close, and your enemies on limited profile”

Facebook är nog värt ett forsök. Det blir ju vad man gör det till.

Rikhardsgatan på Faceboook

Som exempel för ett bibliotek i sociala nätverk valde jag Rikhardsgatans bibliotek, eftersom jag råkar vara medlem i just denna grupp på facebook.
Bibliotekets facebook sida innehåller lite information om biblioteket, som adress, hemsida, en kort presentation. Utöver detta finns en lista för kommande evenemang, en medlemslista, diskussionsforum (0 inlägg), gästbok (6 inlägg), fotografier (20 st.), videoklipp (1) och upplagda länkar (8 st.). Gruppen är öppen för alla, och har idag (24.2.) 115 medlemmar. Om man kollar på talen för denna grupp, 0, 6, 20, 1, 8, 115, så kan man ganska snabbt dra slutsatsen att gruppen är relativt liten. Det har uppskattats att Facbook har 160 miljoner medlemmar (Wikipedia) med flera tusentals grupper, från mera till mindre seriösa. Att få in 115 medlemmar, av vilka en del är egen personal kan väl inte i så fall ses som succé. Vad är då problemet? Rikhardsgatan har mera besökare än 115, det är säkert, men varför bara 115 medlemmar i facebook gruppen?

Via facebook informerar biblioteket om aktuella händelser. Oftast kommer informationen, inbjudan, en till två gånger per månad. Det finns ingen som officiellt ansvarar för bibliotekets facebooksida, utan det sköts vid sidan om andra arbetsuppgifter, men eftersom det inte kräver så mycket tid så behövs ju ingen officiell facebookare. Ifall man skull ha en person som ansvarade officiellt för bibliotekets tillvaro i sociala nätverk skulle skert gruppen ha mera aktivitet än nu, och samtidigt skulle säkert biblioteket finnas i flera andra sociala nätverk. Nyttan skulle säkert vara större än vad den är nu.

Tagging – smidigare indexering?

Jakob Voss artikel, Tagging, Folksonomy & Co – Renaissance of manual indexing? ger en inblick i indexeringen av Internet, med tyngdpunkt på dagens trend, tagging (eller folksonomi, taggonomi).

Tagging tillåter användarna, istället för endast experterna, indexera det innehåll de själva skapar, eller något som någon annan skapat, för webben. Taggar kan ses som beskrivande ämnesord, som matas in manuellt. Man kan tagga allt från artiklar, bilder och bokmärken till bibliografiska metadata, och de syns genast på Internet. Taggandet, och websidor som stöder denna funktion har ökat snabbt sen 2004.

En intressant sak som Voss tar upp i sin artikel är indexeringsprocessen, och speciellt problemen med synonymer och homonymer, något som kontrollerade ämnesord försöker eliminera. Utan kontroll kan taggarna öka och det kan bli svårt att hitta rätt, men samtidigt finns det inga begränsningar i hur man beskriver sitt ämne. Själv tycker jag detta har både bra och dåliga sidor. Det är lättare att fritt få beskriva sitt ämne, och för någon som är bekant med ämnet går det säkert snabbt och slutresultatet är troligen rätt så noggrant, medan indexering, gjord av någon som inte är bekant med ämnet, kan bli helt fel. Fast samtidigt leder fri indexering till en explosionsartad tillväxt av fria ämnesord, vilket gör det svårt att hitta rätt bland dem alla, som dessutom kan vara innehålla skrivfel, samt växlande tempusformer etc. Relevansen mellan orden är även en sak som inte går att bestämma, vilket gör sökandet (och hittandet) av Den Relevanta Information svårare.

Taggandet möter nog kritik, från flera håll, men samtidigt påminner det oss, som Voss konstaterar, om de dels föråldrade och tröga tesaurer och klassifikationssystem som experter använder sig av. Eventuellt skulle, även här, den gyllene medelvägen vara lämpligast.

Undelicious?

Registrerade mig, tyckte det var lite trögt att börja, men nu har kontot skapats, och prenumeration på två "tags" är på G, även i min GoogleReader. Lade även in en bookmark i Delicious, veckans artikel av Voss, som jag återkommer till senare.
Här är länken till mitt konto:

http://delicious.com/tanajon

Kanske det beror på att det är måndag morgon, men jag tycker att Delicious inte verkar SÅ trevligt... Skulle uppgifternas deadline vara på fredagar skulle säkert även feedbacken vara mera postitiv.

UserVoice

Ett dåligt tecken, ur min synvinkel, när det kommer till UserVoice är att det inte finns en artikel om det på Wikipedia. UserVoice egna hemsida tycker jag att inte ger en så mycket, så för att få lite information om sidan vände jag mig till Youtube. En 5:29 minuter lång videosnutt, UserVoice Promotes Social Media Based Community,  gav mig mera information än en halv timmes browsande på nätet.

Men UserVoice öppnar sig inte riktigt för mig, som t.ex. Digg gjorde. Google ger nog en hel del resultat, men ifall det är någon som snubblar på en bra artikel så skulle jag vara mycket tacksam.

Digg

Digg, en år 2004 grundad nätbaserad community som huvudsakligen förmedlar nyheter och artiklar, verkade för mig till en början vara mycket intressant.

Förenklat är idén den, att användarna får bestämma vilka webplatser/webbsidor är bra och vilka dåliga. Nyheter och artiklar som uppmärksammas (läggs upp) och noteras (gillas) på Digg brukar drabbas av vad som enligt Wikipedia kallas för The Digg Effect och definieras som: en temporär nedgång av webbplatser/webbsidor som en följd av ett kraftig ökat antal besökare efter publicering av länk på Digg. Länkarna läggs upp av användarna, vilket gör Digg till Web 2.0 i högsta grad. I Diggs kölvatten har nu även en hel del andra liknande tjänster uppstått.

Men, helt kritikfritt är inte Digg heller. I artikeln ”Digg continues to battle phony stories” av Greg Sandoval framkommer ett problem. Eftersom Digg blivit så populärt och så många användare besöker Digg dagligen har även företag försökt göra det till en marknadsföringskanal. En av Diggs högt rankade användare (som lagt upp en hel del länkar) hade kontaktats av marknadsförare för företag som erbjöd användaren kompensation emot uppläggning av deras länk. Användaren, en tonåring, hade nappat på detta och lagt upp länken, för att senare bli avstängd (endast några dagar)från Digg p.g.a. detta.

Egentligen är det väl inte så konstigt att företag försöker marknadsföra sig via dylika kanaler, eftersom det är betydligt billigare än annan marknadsföring. Själv tycker jag att det farliga i detta är att man använder/utnyttjar unga emot en futtig kompensation.

Men, som rubriken av artikeln antyder så kämpar man emot dessa länkar, och bra så. Själv besöker jag Digg nästan dagligen för att kolla vad människor gillar just idag. Och de högst ”diggade” bilderna förlänger nog livet…

Bruna sammetsbyxor

I senaste Papper (februari/09) finns en artikel om sparande, som nu igen blivit så trendigt, med en intressant punkt i deras "alternativa sparguide":

"I biblioteken får du gratis allmänbildning. Läs allt från dagstidningar till modeskrifter och biljournaler. Dessutom kan du utan att skämmas klä dig ledigt i bekväma bruna sammetsbyxor, som mofan brevid dig i läsesalen."

Lite gratis reklam igen, men kräver det faktiskt lågkonjunktur för att människor skall inse att biblioteken är en guldgruva? Jag kommer ihåg att vår gruppmedlem Anna, hade en bra idé under kursen Kommunikation & Inlärning. Hennes idé var att biblioteken skulle kunna marknadsföra sig med att jämföra priset på en bok i en bokhandel och biblioteket. Detta skulle konkretisera prisskillnaden.


p.s. När har bekväma bruna sammetsbyxor blivit nåt att skämmas för...?